Mig i relation till dig.

Under denna vecka har jag påbörjat ett nytt kapitel i mitt förhållande till dans. Jag har axlat rollen som tribal fusion lärare för ett härligt gäng som jag kommer få ha roligt med varje måndag den här terminen. Det känns redan superkul och energin och leendena jag fått tillbaka från gruppen skvallrar om att de tycker detsamma.
Med lärarperspektivet har jag behövt förhålla mig till hur jag vill att min danssal ska vara, då det är jag som har det största ansvaret över den sociala miljön vi dansar i. Det är ett stort ansvar.
Det som jag ansåg var viktigast för min grupp som består av en skara personer som inte känner varandra, och som har väldigt olika dansbakgrund och dansar på olika nivåer var att inte jämföra sig med varandra. Inte heller jämföra sig med mig. Att jämföra sig gör vi för att se om vi är på rätt spår, att vi gör samma rörelse vilket är viktigt när vi tränar. Men när tekniken sitter finns det inte längre en mall på hur en korrekt maya eller chimmy ska se ut. Hade det funnits, hade dansen varit klar. Hade det funnits en stöpt mall på hur dansen ska se ut och någon hade dansat så, då hade vi inte behövt lära oss dansa mer. Då skulle dansen vara upptäckt och färdig. Vad jag är intresserad av är att se nyanserna, se hur rörelser, musik och timing tolkas olika och används olika för att förmedla en upplevelse och känsla. Att se olika kroppars dans.
Min chimmy ser inte riktigt ut som din chimmy - jäklar vad spännande!

Jag vill att vi börjar lyfta upp och hylla olikheterna och bejubla det faktum att vi är olika tillsammans, snarare än att banna sig själv eller varandra för det. Genom det kan vi glädjas med varandras framsteg och triumfer, snarare än att avundas andras framgång och också känna stöd från dans triben när saker inte går så bra.

Jag ser fram emot den här terminen och få se allt vad mina elever har att säga.

Improvisation 52

Sista impron!
Inför publik!

Jag var sjuhelvetes nervös inför detta, just då jag inte hade bestämt någonting, då jag blev inropad på scen bestämde jag startposen och sen sket jag i det då ljudet tog längre tid på sig än jag vad beredd på etc. etc. Alla de där omständigheterna som en inte kan planera med.

Nu är projektet klart! Finito! Det kommande året kommer jag inte hinna göra detta en gång i veckan, men jag kommer nog fortsätta filma lite då och då..kanske med lite mer genomarbetade koreografier :)

Till alla er som tänker att detta varit intressant eller inspirerande, som gett mig pepp, feedback, komplimanger eller likes - stort tack! Det har varit guld, jag har lärt mig sjukt mycket under det gångna året!

Kan också stoltsera med min outfit som kanske inte syns jättebra i filmen, har sytt själv, kul dräkt! :)

Mot oändligheten och vidare eller något annat peppigt, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva nu när jag är "klar" mest för att jag ju inte är det egentligen..
På återseende typ

Improvisation 52

Tom Waits - A good man is hard to find

Improvisation 51

Revansch är överskattat. Jag vill ju bara ha kul!
Detta är den sista improvisationen ensam i mitt vardagsrum, och jag fick en kul utmaning av en vän.
Kände att det här med självdistans och humor är en viktig del som jag vill arbeta med. Det gör mig glad!
Och glad och trygg är precis vad jag behöver inför sista utmaningen - improvisation inför publik.
Yep.

Så.himla.nervös.

Amanda Palmer, the young punx

Map of Tasmania

Improvisation 50

Alla hjärtans dag. Typ frisk från förkylning. Ska uppträda senare ikväll på en fest och är peppad.
Jag vet! Jag gör en sjukt svår jävla utmaning för att uppa självförtroendet!
Ett kort trumsolo, med zills, och i fusion, inte ats!.. öhh.

Jag vet inte hur jag tänkte. Jag har dansat femhundra tagningar, fått dissa zillsen, fortfarande inte "klarat" det och sänkts ner i fotsulorna och nu uppat självförtroendet igen.

Det är alla hjärtans dag: Fan vad jag är grym som kämpar på med det här fastän jag inte tycker det är kul längre. Shit klapp på axeln alltså! Vad duktig jag blivit, för ett år sedan hade min första tagning varit kulmen, nu är det någonting jag ratar. Kanske inte bra att jag ratar mig själv men att jag vet vad jag kan förvänta mig. Att jag börjar lära mig sätta ner foten för när förväntningen är orimlig. Det tar tid alltså men jag kommer dit.
Att skratta åt mina misslyckanden varmhjärtligt istället för att bli nedbruten såsom jag blivit så många gånger.
Att förmå mig kunna dela med mig av detta med hela världen.
Kolla! Kolla vad många gånger jag misslyckades alltså, vad rolig jag ser ut när luften blåser ur det koncentrerade stenansiktet.. Ja... Så ser det egentligen ut för det mesta när jag dansar här hemma. Himlar mot taket. Tar om det igen. Go me för att jag bara tar om det igen och igen!

Ja jäsing.
Jag är inte riktigt stolt över dagens insats dansmässigt, men jag känner att jag utvecklats enormt i mitt förhållande till prestation. Det är mycket som kan bli bättre, jag känner ännu inte att jag duger eller är bra nog för scen egentligen men screw it! Scen kommer det bli!

Men först, ska jag fan ta en retake på den där jäkla zills utmaningen, nästa vecka.

Improvisation 50

Raquy and the cavemen - Very short belly dance drum solo

Improvisation 49

Jag måste erkänna att jag börjat tappa suget lite nu. Har en idé om min sista video, och har således börjat tänka på avrundningen av detta projekt. Jag har ju tre improvisationer kvar, men funderar redan på att komma i mål. Jag känner mig väldigt klar.

Men jag ska vara ihärdig.

Improvisationen kom sent den här veckan, har så mycket annat och lägenheten var i kaos så jag behövde städa innan jag kunde komma igång och ja.. jag behöver kanske inte förklara att jag inte var så peppad på att städa heller?

Nåväl, med all denna butterhet valde jag att köra all in teknik. prova nya vinklar, höjdnivåer, hastigheter, avkapade takter, mjukt som går över i skarphet, leda åskådarens blick dit jag vill ha uppmärksamheten. Galet svårt, känslokallt och rätt kul. Men det är kanske inte jättekul att se på, mest intressant att utföra.

nåväl, här är den.

Pentaphobe - Teltar apredun

Improvisation 47

Förflyttning, snabbare tempo och humor. Luriga utmaningar och mycket humor försvann då jag vid inspelningstillfället hade några vänner i rummet som aktivt kollade på. Det gjorde mig nervös. Men är sånt jag måste öva för. Undrar varför jag blir så mycket nervösare över att dansa inför människor jag känner väl än inför personer jag inte har någon aning om vilka de är. Kanske att jag är rädd att bli dömd? Att jag faktiskt bryr mig om vad mina vänner tycker om mig och får ett behov av att hävda mig på ett sätt jag inte får när publiken inte känner mig. Då ger jag blanka f-n i vad de tycker och dansar mer för min skull.. undrar varför det är så svårt med vännerna? Jag vet ju att de inte dömer mig heller, det är ju ingen överraskning direkt att jag dansar? Jag kan ju träna i samma rum som dem utan vidare problem.. men då de aktivt kollar..
Samma känsla har kommit över mig vid de tillfällen jag ska uppträda inför den gruppen som jag övat med på dansskolan. Det är den värsta publiken för mig för de ser var jag tabbar, de vet hur det "ska" se ut och så blir det så mycket prestation, helt i onödan. Jag dömer ju ingen annan så hårt som jag dömer mig själv. Det blir som att jag ser mig själv utifrån min publik, speglar mig i deras blick och tänker in hur min dans ser ut på en metanivå som blir en helt ofantlig kreativ block.

Så jag är stel.

So what.

Dunkelbunt ft. Amsterdam Klezmer band - La Revedere

improvisation 46

Idag på dagen är det ett år sedan jag startade upp detta projekt!
Himla kul grej, så jag bestämde mig för att göra en ny improvisation till samma låt som jag gjorde förra året för att kunna jämföra om det blivit någon skillnad.

Vad säger ni?

Improvisation 1, 14.01.13

http://www.youtube.com/watch?v=bkCmL6dw6nQ

och Improvisation 46, 14.01.14

Improvisation 46

Räfven - Snokvalsen

Själv ser jag att jag börjat arbeta mycket mer med att försöka repetera fraser snarare än att proppa i en massa olika rörelser så det bara blir ett virrvarr.. Någonting som gör att det ser mer genomtänkt ut, men som måste balanseras med att det inte får bli tråkigt. Jag känner också att känslan i musiken fått ett mer ärligt uttryck i ansiktet än från förra året då jag mer spelade en roll som jag förutbestämt, vilket känns jättekul! Ansiktet har jag försökt jobba mycket med under året och det är ju dessvärre sällan en själv ser sina egna resultat.. Kul att kunna jämföra! Och oerhört motiverande för att fortsätta utvecklas.