Denna bloggen började med utmaningen att filma en improvisation veckan under 2013 och försöka kliva ur min bekvämlighets zon och inspirera andra att göra detsamma. Därefter hålls bloggen vid liv genom att reflektera över dans, rörelse och om livet.
Veckans utmaning har varit en långt pågående tanke som växt hos mig och som jag försökt gång på gång med varierande resultat, nämligen att kombinera tribal fusion med svensk folkmusik. Somliga takter är snarlika för mig som med klassisk orientalisk musik, samtidigt som jag upplever att det där tunga jordnära kombineras med någonting svävande och oerhört flyktigt. Den stämning som jag uppfattar som "mystik" eller "avrundat" luckras upp för mig när jag hör svensk eller nordisk folkmusik och blir någonting flytande som jag har väldigt svårt att sätta fingret på och som ligger mig fruktansvärt nära hjärtat. Jag älskar denna musik men har fruktansvärt svårt att dansa till den då kroppen slits åt olika håll.
Däremot tror jag att med övning, och med vana så kommer denna kombination bli helt makalös och någonting som jag verkligen kommer njuta av att praktisera.
Jag är rätt nöjd med veckans improv, faktiskt kom detta på första försöket och jag kände att jag inte skulle ha kunnat fånga stämningen inombords bättre än vad jag gjorde här. Däremot ser jag mycket utrymme för förbättring så svensk folkmusik kommer vara en ytterligare utmaning som får hänga med mig under projektets gång.
Veckans impro tog till vara på veckans förutsättningar vilket var utrymme och golvyta. Utmaningen blev förflyttningar och det var sjukt svårt. Jag fastnade i chimmys och är väl inte supernöjd men tycker att jag klarade utmaningen helt okej ändå.
Hade också folk som tittade på mig när jag improviserade vilket gav det hela en ny dimension av jobbigt, men som är bra att öva på. Nu känns det rätt okej att bli sedd virituellt så steget att bli sedd live är kanske rätt steg att ta.
Är inte jättenöjd med denna improv. Jag har inte möjlighet att ge mig själv tid att fokusera nog energi eller kreativitet till att genomföra detta. Var tvungen att dansa en dag i förväg denna vecka i förmån för annat (tråkigt) som måste göras. Det syns att jag inte har kul, det är jag medveten om.. jag hade inte speciellt kul, så kan det gå ibland.
Jag försökte utmana mig till att tänka utanför min bekvämlighetszon, jag har några instrument som jag brukar sätta på vissa rörelser eller kroppsdelar. Alternativt vissa takter som jag känner att jag måste ta på vissa sätt etc. Försökte bryta loss från mina invanda mönstren denna gång, vilket jag kommer fortsätta med i nästa improvisation då detta var väldigt svårt och utmanande.
Jag har varit lite orolig över denna improv under veckan. Har tänkt i banor som "tänk om jag tappat det?" "tänk om jag ser stört tjock ut nu efter att inte ha tränat?" och en massa andra jobbiga tankar jag inte vill tänka men som dyker upp så fort jag ska göra något publikt. Jag behöver öva bort det. Min förmåga ligger inte i ögonen hos andra, jag förändras inte beroende på vad andra tycker om mitt utseende eller mina prestationer, eller åtminstone vill jag inte det. Och det är ju en start men det är svårt att skaka av sig den där yttre bekräftelsen när det mesta i vår visuella samtid består och grundar sig på detta.
Jag vill att mitt dans och konstutövande ska få vara utanför det.. samtidigt som det är omöjligt att separera sig från sin samtid. Svårt alltså!
Nåväl, den enda metoden jag har för att komma runt prestationsångesten är att nypa den i stjärten med meta perspektiv. Vilket jag nu var tvungen att göra. En improvisation dedikerad till min prestationsångest för att göra den. Meta on your asses!
Jag blev inte frisk så snabbt jag trodde, så jag undvek att dansa vilket har sugit men min kropp behövde verkligen vilan. Nu känner jag mig rätt bra på banan igen och kommer dansa imorgon, även om jag borde förbereda mig för ventilering av uppsatsen..
