Denna bloggen började med utmaningen att filma en improvisation veckan under 2013 och försöka kliva ur min bekvämlighets zon och inspirera andra att göra detsamma. Därefter hålls bloggen vid liv genom att reflektera över dans, rörelse och om livet.
Förflyttning, snabbare tempo och humor. Luriga utmaningar och mycket humor försvann då jag vid inspelningstillfället hade några vänner i rummet som aktivt kollade på. Det gjorde mig nervös. Men är sånt jag måste öva för. Undrar varför jag blir så mycket nervösare över att dansa inför människor jag känner väl än inför personer jag inte har någon aning om vilka de är. Kanske att jag är rädd att bli dömd? Att jag faktiskt bryr mig om vad mina vänner tycker om mig och får ett behov av att hävda mig på ett sätt jag inte får när publiken inte känner mig. Då ger jag blanka f-n i vad de tycker och dansar mer för min skull.. undrar varför det är så svårt med vännerna? Jag vet ju att de inte dömer mig heller, det är ju ingen överraskning direkt att jag dansar? Jag kan ju träna i samma rum som dem utan vidare problem.. men då de aktivt kollar..
Samma känsla har kommit över mig vid de tillfällen jag ska uppträda inför den gruppen som jag övat med på dansskolan. Det är den värsta publiken för mig för de ser var jag tabbar, de vet hur det "ska" se ut och så blir det så mycket prestation, helt i onödan. Jag dömer ju ingen annan så hårt som jag dömer mig själv. Det blir som att jag ser mig själv utifrån min publik, speglar mig i deras blick och tänker in hur min dans ser ut på en metanivå som blir en helt ofantlig kreativ block.
Så jag är stel.
So what.
Dunkelbunt ft. Amsterdam Klezmer band - La Revedere
Idag på dagen är det ett år sedan jag startade upp detta projekt!
Himla kul grej, så jag bestämde mig för att göra en ny improvisation till samma låt som jag gjorde förra året för att kunna jämföra om det blivit någon skillnad.
Själv ser jag att jag börjat arbeta mycket mer med att försöka repetera fraser snarare än att proppa i en massa olika rörelser så det bara blir ett virrvarr.. Någonting som gör att det ser mer genomtänkt ut, men som måste balanseras med att det inte får bli tråkigt. Jag känner också att känslan i musiken fått ett mer ärligt uttryck i ansiktet än från förra året då jag mer spelade en roll som jag förutbestämt, vilket känns jättekul! Ansiktet har jag försökt jobba mycket med under året och det är ju dessvärre sällan en själv ser sina egna resultat.. Kul att kunna jämföra! Och oerhört motiverande för att fortsätta utvecklas.
Nu är jag tillbaka efter julledigheten och gud ska veta att jag verkligen behövde det. Jag kan inte minnas att min hjärna har arbetat så kvickt någonsin, jag är peppad på att göra saker igen och kommer med egna idéer och initiativ igen. Det var dags för en paus helt enkelt (sen kan Gran Canaria solen, träffa familjen och annat ha hjälpt till också för att lyfta humöret)
När jag åkte var jag rätt less på det här projektet måste jag erkänna, utmaningen 5 minuters tystnad var oerhört svår, och kanske inte rätt i placeringen direkt efter en piss vecka då självförtroendet, tålamodet och orken var lågvattenmärken. Nåväl! Jag ger mig rum att ha pissveckor också, jag kan inte prestera 100% perfekt och den förväntningen ska jag inte ha på mig själv heller. Det är inget mål och jag finner ingen prestige i att leverera perfekta improvisationer heller för de finns inte. Jag vet ju det.
Nåväl.
Jag ville komma igång med någonting som nästan alltid är framförallt roligt, någonting som får mig att landa mitt i dansens centrum, här och nu. Det blir ATS. En dans där jag förvisso redan improviserar, men utefter väldigt bestämda mönster, och som egentligen ska framföras i grupp. Utmaningen låg i att ta zillstakt själv (strular i början men det tog sig ganska snart iaf) och i att försöka behålla dansen intressant fastän jag var ensam. Vidare moddade jag lite för att passa in bättre i musiken, höll ut mina calibratedspins i några takter extra för att få en schysst timing etc. Har gett vissa ques för sent också men jag försökte hålla det mesta i ordning..
fifflar fortfarande med armarna i double-backen fastän den pungtdrillats så mycket under hösten..
jajja..
Glad att vara tillbaka i alla fall och nu är det de sista sju improvisationerna kvar!
