Jag vet! Jag gör en sjukt svår jävla utmaning för att uppa självförtroendet!
Ett kort trumsolo, med zills, och i fusion, inte ats!.. öhh.
Jag vet inte hur jag tänkte. Jag har dansat femhundra tagningar, fått dissa zillsen, fortfarande inte "klarat" det och sänkts ner i fotsulorna och nu uppat självförtroendet igen.
Det är alla hjärtans dag: Fan vad jag är grym som kämpar på med det här fastän jag inte tycker det är kul längre. Shit klapp på axeln alltså! Vad duktig jag blivit, för ett år sedan hade min första tagning varit kulmen, nu är det någonting jag ratar. Kanske inte bra att jag ratar mig själv men att jag vet vad jag kan förvänta mig. Att jag börjar lära mig sätta ner foten för när förväntningen är orimlig. Det tar tid alltså men jag kommer dit.
Att skratta åt mina misslyckanden varmhjärtligt istället för att bli nedbruten såsom jag blivit så många gånger.
Att förmå mig kunna dela med mig av detta med hela världen.
Kolla! Kolla vad många gånger jag misslyckades alltså, vad rolig jag ser ut när luften blåser ur det koncentrerade stenansiktet.. Ja... Så ser det egentligen ut för det mesta när jag dansar här hemma. Himlar mot taket. Tar om det igen. Go me för att jag bara tar om det igen och igen!
Ja jäsing.
Jag är inte riktigt stolt över dagens insats dansmässigt, men jag känner att jag utvecklats enormt i mitt förhållande till prestation. Det är mycket som kan bli bättre, jag känner ännu inte att jag duger eller är bra nog för scen egentligen men screw it! Scen kommer det bli!
Men först, ska jag fan ta en retake på den där jäkla zills utmaningen, nästa vecka.
Improvisation 50
Raquy and the cavemen - Very short belly dance drum solo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar